Referenser

”Jag är imponerad! Man undrar, var det verkligen så? Boken formligen svämmar över av uppgifter av alle­handa slag, så det är mig fjärran att försöka kontrollera fakta. Det är skönare att njuta av texten. Här finns många fakta­områden jag inte varit i kontakt med tidigare.” Stort tack för den läsglädje jag upplevt. 

Olle Melander (”Mr Polar Himself”).

_______________________

”Alf Henrikson använde sig understundom av ordet ”märkvärdig” – han skulle säkerligen ha sagt om Pemmikanboken att ‘det är en märkvärdig bok’. Den är full av bredvidkunskap som fascinerar, förvånar och roar.”

Alf Henrikson-sällskapets medlemsblad. Gil Dahlström, redaktör

_______________________

”Boken har gett mig ett nytt perspektiv på norra USA:s och Kanadas historia och också en fördjupad förståelse av alla indian- och trappersböcker som man läste som ung. Om ingen amerikan har tittat på detta förut så är boken ett banbrytande jobb. Jämförbart med Mark Kurlanskys bok ‘Torsk’ som kom ut 1997.” 

Peter Jacobsson, ornitolog och konstnär

______________________

Länkar till recensioner och artiklar:

Lyssna på Vetenskapsradion Historia:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/437888?programid=407

Dagens Nyheter (Namn och Nytt)  10 okt 2014:

Ove Säverman: En hållbar historia.

Det finns böcker som handlar om något man aldrig hört talas om och samtidigt ger perspektiv åt mycket man redan vet. Exempelvis hållbarhet. En sådan bok är Pemmikan – en hårdkokt historia, som utkommit på Pemmikanförlaget och författats av pemmikanforskaren Kjell Lundin. Denna utmärkta bok handlar om en bortglömd maträtt som faktiskt var en förutsättning för att utforska och erövra världen i en tid då inga konserver fanns.

Det började med bäverskinn. På 1600-talet blev bäverskinn högsta hattmode i Europa. Gustav II Adolf bar bäverhatt. Bävrarna jagades i Nordamerika och Kanada. Och det var där som européerna lärde sig äta något som indianerna ätit i 4000 år. Nämligen pemmikan, en kompakt och hållbar färs av torkat buffelkött, fett och bär som man uppenbarligen kunde leva på år ut och år in och som dessutom enligt många vittnen smakade gott – i alla fall med hungern som krydda. Historien om pemmikan är brutal. Pemmikan var de vilda folkens mat tills man i London insåg dess värde och gjorde big business. Kolonialisterna tog bokstavligen maten ur munnen på indianerna, utrotade bufflarna och lade beslag på all mark som brukades av métiserna – ett blandfolk av indianer och europeer i Kanada med pemmikan som gemensam nämnare.

Världen koloniserades med pemmikan. Cecil Rhodes levde på pemmikan när han erövrade stora delar av Afrika åt England. Utan pemmikan hade man svårligen kunnat segla runt Afrika till Australien. Pemmikan var enkel och näringsrik, lätt att ha med sig, höll sig hur länge som helst. Sydde man noggrannt in den i en buffelsäck och täppte till kunde den torkas och sparas upp till 30 år. Under hårda förhållanden var pemmikan oslagbar, i synnerhet i kallt klimat, då kroppen skriker efter kalorier. Polarforskare som Nordenskiöld, Nansen, Andrée, Amundsen, Scott, alla åt pemmikan.

Författaren har massor att berätta om denna förunderliga maträtt och dess betydelse för världens gång. Och vill man veta hur den smakar, så står han till tjänst med ett flertal recept.

Ove Säverman

 

 

Alf Henrikson-sällskapets medlemsblad:

AlfHenrik_2014-1sid6

Tidningen Mitti:

www.mitti.se/med-pemmikan-i-matsäcken/